Om att volontärarbeta på ett litet sjukhus i Moshi, Tanzania
Sådär, över en månad senare efter att jag landat i sverige igen så tänker jag att det kanske kan vara dags att faktiskt berätta lite för er om hur det var att volontärarbeta. För er som inte vet, och som av någon märklig anledning trillar in här för första gången idag, så spenderade jag en månad i Tanzania i augusti-september där jag volontärarbetade på ett sjukhus i en liten stad som heter Moshi. Sjukhuset var privat och kristet, vilket också gjorde att det ansågs vara ett av de lite bättre sjukhusen vilket många gånger märktes men också många gånger inte. Detta för att skillnaderna mellan Tanzanisk (blir verkligen inte klok på hur man böjer det.. Tanzanianskt? Tanzaniiskt????) sjukvård och svensk sjukvård är så oerhört störa, även om grunden väldigt ofta är densamma. Så, hur beskriver man egentligen de fyra veckorna jag spenderade där?
För det första så kommer jag nog inte att rekommendera någon annan att välja att volontärarbeta på ett sjukhus i Tanzania, om man inte är utbildad läkare samt är oerhört drivande på ett sätt jag inte är alternativt kan swahili flytande. Detta för att det kändes många gånger som om att jag inte bidrog med särskilt mycket utan att jag istället mest bara var i vägen, och att jag blev tolererad för att jag donerat en viss summa till sjukhuset. Sjukhuset jag var på var ett ställe som är väldigt vana sen länge med volontärer och som, i mina ögon, börjat tröttna på dem. Med det så menar jag inte att det var en negativ upplevelse, absolut inte, utan att det snarare blev som en fältstudie för mig, där jag inte riktigt hade möjligheten att använda mig av de kunskaper jag trots allt har. Därför tror jag att detta hade passat mig mycket bättre under tiden jag fortfarande pluggade, men jag är samtidigt väldigt glad att jag tog chansen att göra detta.
För det andra så blev jag både chockerad, men samtidigt inte särskilt förvånad, över de skillnader i sjukvård som jag fick se. En sjuksköterska i Moshi gör egentligen inte så jättemycket, vilket många gånger var oerhört frusterande men samtidigt bara ett bevis på att kulturen är en helt annan än här i Sverige. Där utfördes tillexempelvis den basala omvårdnaden av anhöriga såsom tvättning, matning etc. Så det sjuksköterskorna egentligen gjorde var att ge mediciner, ge antibiotika, lägga om sår och en hel administrativt arbete som jag aldrig riktigt försökte fördjupa mig i eftersom att allting var på ett språk jag inte förstår. Utöver detta så bör det tilläggas att det även arbetade andra former av vårdpersonal på sjukhuset, där jag egentligen inte riktigt förstod exakt vilka roller man gjorde, vilken utbildning man hade osv. Summan av kardemunnan var iallafall att det var meningen att ingen annan än sjuksköterskan skulle ge antibiotika samt medicin, men det följdes väldigt sällan. Bilden jag fick av sjuksköterskorna var att de gärna ville göra så lite som möjligt, vilket troligtvis är en följd av kulturen. I Tanzania anses det helt enkelt vara lite finare att vara lat, vilket jag som stressad personifierad var fruktansvärt frustrerad över ett i början men också tyckte var väldigt behagligt när jag väl hunnit anpassa mig (sådär lagom till att jag skulle hem till 200 kilometer-i-timmen-sverige igen). Det fanns en anledning till att alla de kvinnor jag tog blodtryck under min (korta) tid på MVC hade ett blodtryck som aldrig sträckte sig över 110/60.
För det tredje så måste jag bara tillägga att det var en väldigt häftig upplevelse även om det nog låter som om att jag är lite negativt inställd till det hela. I och med veckorna i Tanzania så fick jag möjligheten att prova på att vara på avdelningar som jag aldrig skulle ha fått, eller kommer att, testa på här hemma om jag inte väljer att vidareutbilda mig. Jag fick möjligheten att vara på en barnavdelning, och upptäcka tjusningen med att jobba med barn. Även om jag bokstavligen hörde barnskrik i öronen under väldigt många dagar av de nästan två veckor jag valde att vara på barnavdelningen så har det fått mig att börja fundera en hel del angående framtiden med vidareutbildning och liknande. Tyvärr fanns det en väldigt arrogant läkare på just den avdelning som gjorde att jag till sist blev väldigt less, kände mig kränkt som människa och sjuksköterska och helt enkelt gick hem. Men med tanke på hur underbara barnen var och vilken glädje det gav mig så fick det vara värt det, utan tvekan. Jag fick även vara med om både en naturlig förlossning och ett kejsarsnitt, vilket är något av det häftigaste (och överrumplande) jag varit med. Konstigt nog blev jag inte avskräckt från annat än att jag aldrig vill föda barn i Tanzania, och jag ser fram emot den dagen jag har en levande organism i min mage (dock givetvis inte utan en stabil karl vid min sida).
Och det var väl ungefär det jag hade att berätta utan att trötta ut er totalt. Jag skulle nog kunna beskriva varenda liten sak som jag reagerat på, varje liten skillnad, varje liten upplevelse men det skulle bli en roman och det orkar ni inte läsa (eller jag skriva heller för den delen). Jag kommer alltid vara glad att jag gjorde det jag gjorde, och jag vill definitivt åka tillbaka någon gång igen men då kanske med ett annat syfte.
Sist tänker jag dock avsluta med en liten bildbeskrivning, vilket alltid kan vara trevligt. Så: bild 1 och 2 är på, damdaradam, sjukhuset. Sjukhuset hade fyra stycken avdelningar (kvinno, man, barn och förlossning) samt en hel del med andra småavdelningar, så som ni säkert förstår så var det ett mycket litet sjukhus. Bild 3 är på mig och de tre danska sjuksköterskestudenterna som var där samtidigt som mig nästan hela tiden. Riktigt suveräna människor som gjorde hela upplevelsen mycket roligare. Bild 4 och 5 föreställer.. ja, ni ser nog vad det föreställer utan att jag behöver förklara. Bild 6 är på caféet som låg precis bredvid sjukhuset där vi några gånger åt lunch efter att vi slutat. En lunch kostade 2000 tanzanian shilling, vilket är ungefär 8 svenska kronor. Sist men inte minst så har vi en bild på en sådan, superbillig och god, lunch. Nämligen en sak de äter väldigt ofta, som heter chips maya och är i princip omelett med pommes.
Så, det var väl det. Frågor? Släng iväg en liten kommentar vetja så lovar jag att svara, och en varm applåd för dig om du faktiskt läst såhär långt. À bientôt för denna gång!